De var beroende av sina hundar dels för att locka änderna och gässen inom skotthåll och dels för att få hem sitt byte, eftersom stranden inte bar dem. Indianernas hund, "havshunden", sägs ha varit stora och tunga med hängande öron och lång päls.
Det fanns mycket änder även vid Nova Scotias många insjöar och där använde befolkningen en rävlikande hund av lättare modell. Hundens roll var även här att locka in änderna mot stranden och därefter apportera dem till jägaren.

På 1700-talet kom fransmännen till Nova Scotia och de anpassade sig till de rådande förhållanderna och använde sig av indianernas jaktmetoder. De inhemska hundarna blev populära hos fransmännen, speciellt de rävlika insjöhundarna.

När engelsmännen erövrade Nova Scotia i början av 1800-talet blev fransmännen och indianerna en svältande minoritet av befolkningen. Hundarnas betydelse blev därför större eftersom de kunde hjälpa människorna i jakten på föda. Hundarna utvecklades och blev en användbar hund vid tjuvjakt. Hundarna arbetade tyst, de var inte intresserade av främmande människor och de apporterade hem bytet om jägaren blev tvungen att snabbt fly. Den rörligare och lättare insjöhunden föredrogs, men inslag av havshunden bidrog med apporteringslust. Det var den lättare insjöhundens utseende och egenskaper som blev normgivande.

I östra England under 1800-talets början använde sig engelsmännen av en liknande jaktmetod som i Kanada. Finurliga dammar och kanaler med nät över användes för att jaga änder. För att locka in änderna i kanalerna (på engelska pipes) användes en liten rävlik hund. Om dessa hundar, "piperdogs", var besläktade med hundarna från Kanada är det ingen som vet. Det skulle kunna vara möjligt, eftersom engelsmännen var i Nova Scotia vid denna tid. Det är också tänkbart att dessa hundar härstammar från holländarnas mycket gamla ras kooikerhondjen. Den används på samma sätt som såväl de engelska som kanadensiska hundarna. Det kan också vara så att engelsmännen hade med sig hundar från England när de for till Nova Scotia.

Det sägs också att tollaren kan härstamma från 1870-talet då Mr. Allen parade en leverfärgad flatcoated retriever som med en labradorliknande hund. Dessa avkommor parades i sin tur med brun cocker spaniel och i nästa led användes irländsk setter för att få den röda färgen. Det sägs också finnas en del Chesapeake Bay retriever och collie i blodet på våra tollare.

Vilken historia som är den riktiga vad beträffar tollarens härkomst kommer vi aldrig att få veta. Vad vi däremot vet är, att under ungefär 75 år existerade rasen enbart i Nova Scotia och kallades då för Little River Duck Dog. Namnet fick den efter Little River-distriket i Yarmouth County, där rasen antas komma från. Rasen levde en tynande tillvaro och 1918 skedde en inventering som visade att rasen nästan var utdöd. Det fanns bara ett litet antal äkta tollare kvar. 1945 godkändes rasen av Canadian Kennel Club och fick då sitt nuvarande namn, Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Det var nu som rasen började spridas över hela världen. Återväxten gick trögt och omkring 1960 höll rasen åter igen på att dö ut. Några uppfödare gjorde försök att rädda den och de registerade sina vuxna hundar. Det var 13 tollare som alla mer eller mindre var släkt med varandra. Det är från dessa tollare som alla tollare idag härstammar. Det är en sanning med modifikation eftersom det är en känd hemlighet att ett flertal oregisterade hundar har blandats in i rasen för att få in nytt blod. Dessa oregisterade hundar syns inte i stamtavlorna. Vid en genkodning av en importerade kanadensisk avelshane hittades en gen som enbart finns hos eskimåhundar. 1980 blev rasen godkänd av FCI. Registeringssiffror visar att under tiden 1945 till 1985 registerades
1 700 tollare i hela Kanada.

Den första tollaren kom till Sverige 1984 och året därpå kom det ytterligare sju. Mellan åren 1984 och 1990 importerades 26 tollare från Kanada, England och Danmark. Utifrån dessa importer kan man säga att våra svenska tollare härstammar. I dag finns det ungefär 2 500 registerade tollare i Sverige och det föds ungefär 250 valpar om året. EU-regler har medfört att det är enklare att importera hundar. De behöver inte sitta i karantän om de tillbringar minst sex månader i annat EU-land och att de under tiden vaccineras mot rabies. De nya EU-reglerna har inneburit ett ökat tillskott av importer till Sverige.

Vad är tolling?

Det som skiljer en tollare från övriga retrievers är att de arbetar såväl före som efter skott. Arbetet före skott kallas för tolling och det går ut på att locka änderna inom skotthåll. Tollingen förutsätter en fågelrik sjö och en strandkant som hunden kan springa, hoppa och leka vid. Jägaren bygger ett gömställe en bit från strandkanten och när fåglarna ligger lugnt och stilla ute på vattnet skickar jägaren ut hunden i vattenbrynet. Hundens lekfulla rörelser väcker ändernas intresse.

Tollarklubben i USA har utvecklat en egen jaktprovsform för att passa tollarens egenskaper. Natural Instinct Test (NIT) innehåller dels ett liknande retrieverprov som finns i Sverige och dels ett tollingtest. Svenska Tollarklubben har utifrån det amerikanska testet utformat ett eget tollingtest anpassat till svenska förhållanden. Hösten 1997 hölls det första inofficiella tollingprovet. Tollarklubben har också utvecklat en jaktlig unghundsbeskrivning för att testa och dokumentera unga tollares egenskaper. Egenskaper som bland annat testas är viltintresse, känslighet för skott, minneskapacitet, apporteringsgrepp, spontant sök, avlämningar, simteknik, förmåga att växla mellan tollinglek till apportering i vatten. Beskrivningen är enbart en test och utifrån intensitetsskalor poängsätts hundarnas beteende. Tanken med beskrivningen är att hundarna som testas ska vara helt otränade eftersom det är de medfödda egenskaper som ska testas.

Tollarens temperament

Tollaren är en aktiv ras som kräver mental stimulans för att trivas. Det är en ras som man kan ha mycket roligt med om man är beredd att lägga ner tid på sin hund. Tollaren är full av energi och nyfikenhet, om man inte aktiverar sin hund och låter den få utlopp för sin energi hittar den lätt på olater. Dessa olater lär han sig fort och det kan ta lång tid att bli av med. Det är en väldig lättlärd hund som älskar att arbeta och den är "will to please". Tollaren är en intelligent hund som vill ha en ledare som är glad, vänlig och konsekvent. Rasens karaktär och temperament kan förbrylla. Det är en mycket självständig hund som kan vara mycket envis. En internationellt känd expert på retrievers, James B. Spencer, ska en gång ha sagt: "Behandla en tollare som en labrador eller Chesapeake och du står där med en åsna". Många tollare är ofta lite reserverade mot främmande människor. När du väl är accepterad av tollaren har du en vän för livet. Är du intresserad att lägga ner tid på din hund så är det bara att välja vad du själv tycker är roligt. Tollarens användningsområde är stort: lydnad, bruks, apportering, praktisk jakt, eftersök, tjänstehund, räddningshund, agility, kantarellsök, narkotikahund, ja du kan använda din tollare till allt! Arbetslusten är en egenskap som ska bevaras och det är en förutsättning för det breda användningsområde tollaren har. Om du söker en hund enbart som promenadsällskap bör du välja en annan ras.

Tollarens hälsa

Tollaren har liksom de flesta raser, om än inte stora, hälsoproblem. Svenska Kennelklubben och den svenska Tollarklubben ställer krav på de hundar som ska verka i avel. Tollaren ingår i SKK´s hälsoprogram i bekämpningen mot höftledsdysplasi och ögonsjukdomen PRA.

Höftledsdysplasi innebär att hundens höftledsskål är för grund och det innebär att ledkulan får ett instabilt läge som kan medföra smärta för hunden. Ungefär 10% av alla röntgade tollare har höftledsfel. Hundarna ska röntgas vid 1-2 års ålder och röntgenbilderna ska avläsas av SKK´s veterinärer. För raser som ingår i SKK´s hälsoprogram kräver SKK att båda föräldradjuren har känd höftledsstatus när valpar efter dem ska registeras. SKK har inga krav på att de ska vara röntgade utan anmärkning. Tollarklubben har gått längre och ställer högre krav, valpar förmedlade av Tollarklubbens valpförmedling ska ha föräldrar med höftleder utan anmärkning. Höftleds-
resultaten graderas på en skala från utan anmärkning, grad 1, grad 2, grad 3 och slutligen grad 4. Grad 1 är lindriga höftledsfel och grad 4 är grova. Från och med 2000-01-01 är avläsningsskalan ändrad till A, B (motsvarar utan anmärkning), C (motsvarar grad 1)och slutligen D (motsvarar grad 3 och 4). Många hundar med lindriga höftledsfel lever trots allt ett bekymmerfritt liv.

Armbågsdefekterna har olika utformning och olika latinska namn beroende på var i leden som pålagringen finns. Armbågsfelen visar sig vanligtvis runt 5 månadersåldern och symptomen är hälta som inte ger med sig efter ett par veckors vila. Hunden klarar sig i de flesta fall bra trots pålagringar. Diagnosen ställs genom röngten och allt fler tollarägare röntgar även armbågslederna på sina hundar när de ändå röntgar höfterna. Det är inget obligatoriskt och pålagringar på armbågslederna är inget speciellt stort problem inom rasen.

Ögonsjukdomen PRA (Progressiv Rential Atrofi) ingår också i SKK´s hälsoprogram. PRA är en näthinnesjukdom som på sikt ger upphov till blindhet. PRA visar sig på tollarna vanligtvis vid 5 års ålder och senare. Totalt har knappt 20 hundar i Sverige fått PRA och de är spärrade för avel. Eftersom arvsgången är känd är även föräldrar och avkommor till dessa hundar spärrade för vidare avel. Det går alltså inte att registera valpar efter dessa hundar. Föräldrar till en hund med PRA behöver inte själv ha PRA, den kan vara en frisk anlagsbärare. Avkommorna till en hund med PRA är däremot alltid anlagsbärare oavsett om de får PRA eller inte. Om man parar två friska anlagsbärare får 25% av kullen PRA, 50% blir friska anlagsbärare och 25% förblir helt friska. Som uppfödare kan du aldrig veta om din avelshund är en frisk anlagsbärare förrän den dagen du får en avkomma med PRA. Eftersom sjukdomen visar sig så sent upp i åldrarna kan en sjuk hund ha används i avel och därför måste alla hundar i avel ögonlysas inom 1 år innan parning. Även om din hund inte används i avel bör du låta ögonlysa den vid 1, 3, 5 och 7-8 års ålder för att utesluta att den har PRA. Vid varje ögonlysning hjälper du till i bekämpningen mot PRA och förhoppningsvis bidrar du till att vi får en friskare ras.

En del tollare drabbas av en autoimmun sjukdom som kallas artrit/meningit. Artrit betyder ledinflammation och meningit är hjärnhinneinflammation. Arvgången är inte känd och 3% av tollarna drabbas. Sjukdomen visar sig vanligtvis mellan 4 månader och 2 år. Hundarna som blir sjuka får ofta väldigt diffusa sympom, de blir stela, får feber, problem att röra sig och de måste till veterinär omgående. Genom ett spinalprov kan veterinären avgöra om det är virus eller bakterier som orsakat hjärnhinneinflammationen, om det inte är varken virus eller bakterier är det den autoimmuna varianten. De sjuka hundarna behandlas med cortison och antibiotika, sjukdomen kräver en lång tid av medicinering med cortison. En del hundar blir nästan friska och det finns de som avlivats därför att de inte blivit bra. Varför sjukdomen bryter ut och hur arvsgången är det ingen som vet. Forskningen inom detta område är inte stor. En sak är säkert, ju högre inavelsgrad desto större risk för sjuka hundar. Tollarklubben har instiftat en forskningsfond för att underlätta forskningen kring brister i immunförsvaret hos tollaren.

Tollarens utseende

Bak-och frambensvinklarna ska vara i god balans. Frambenen ska också vara starka, raka och parallella. Bakbenen ska vara muskulösa, breda och ge ett stabilt intryck. Tollaren ska ha simhudsförsedda tassar som är väl slutna och runda. Svansen ska ha yvig och tung plym, den kan bäras under rygglinjen när hunden inte arbetar. Svansen på en arbetande hund ska bäras högt över ryggen. Tollarens rörelser ska vara lätta, spänstiga och vägvinnande med ett krafigt påskjut från bakbenen. Pälsen ska vara dubbel, dels mjukt medellångt täckhår och dels mjukare tät underull. Tollarens färg kan vara olika nyanser av rött eller orange med ljusare färgton på behäng och svansens undersida. Vita tecken är önskvärt och de får sitta på svansspetsen, tassarna (ej över handkloverna), bröstet och huvudet. För mycket vitt är diskvalificerande.